– Det finns idag inga som helst bevis på lönedumpning av utstationerad personal i Sverige, skriver Christian Ardhe, Sveriges Byggindustriers Brysselkontor.

– Det finns idag inga som helst bevis på lönedumpning av utstationerad personal i Sverige, skriver Christian Ardhe, Sveriges Byggindustriers Brysselkontor.

Bild: Emma Lund

Debatt: Nya EU-regler riskerar svenska modellen

Eftersom flera centrala frågeställningar kring nya EU-regler för utstationerad arbetskraft i Sverige är obesvarade bör riksdagens EU-nämnd inte ge regeringen förhandlingsmandat att gå vidare. Dagens förslag riskerar att underminera den svenska modellen, skriver Christian Ardhe, Sveriges Byggindustriers Brysselkontor.

Revideringen av EU:s utstationeringsdirektiv är ett exempel på hur EU:s regelambitioner på det sociala området underminerar den svenska modellen. Riksdagen har nu i EU-nämnden att ta ställning ett nytt förslag som regeringen vill ha ett mandat för att anta på ett ministerrådsmöte i Bryssel på måndag 23 oktober.
 

Regeringen menar att förslaget handlar om att bekämpa lönedumping, att se till att till exempel polska och lettiska arbetare kan tillerkännas drägliga arbetsvillkor och att konkurrens på lika villkor kan garanteras. Detta stämmer inte och det vet alla som är inblandade i arbetet med revideringen av direktivet. Det finns idag inga som helst bevis på lönedumpning av utstationerad personal i Sverige.
 

Det verkliga problemet som finns på en del områden är fusk och svartjobb och att komma tillrätta med dessa oegentligheter är den verkliga utmaningen. Men det gör man inte genom att höja lönetrösklar för utstationerad personal och skapa nytt byråkratiskt krångel och ny rättslig osäkerhet. Sådana åtgärder ökar, snarare än minskar, istället benägenheten att ”gå under radarn”.

Fyra problem
Det förslag till revidering av utstationeringsdirektivet som regeringen nu vill ha mandat för att godkänna vid nästa veckas ministerrådsmöte har flera konsekvenser som är oförenliga med den svenska modellen eller i bästa fall bara är outredda.
 

  • Enligt förslaget ska utstationerade arbetstagare ha rätt till samma ”ersättning” som inhemska. Ingen vet dock vad detta begrepp innebär. På fråga svarar EU-kommissionen, som lagt fram förslaget, att det är den svenska regeringens sak att definiera. Men regeringen kan – trots uppmaningar av kommissionen – inte definiera begreppet. I stället vill regeringen lägga bollen i knät på arbetsmarknadens parter. Regeringen vill alltså införa en ny regel där innehållet är obekant. Någon närmare konsekvensanalys har inte genomförts.
     
  • Länderna ska vara skyldiga – för svensk del: läs arbetsmarknadens parter – att publicera alla relevanta anställningsvillkor på en särskild hemsida. Vad ska egentligen publiceras? Avtal och tolkningskommentarer? Vem ska tolka? Frågorna är många och vare sig några svar eller någon konsekvensanalys finns.
     
  • Europarlamentet föreslår nu också att de branschvisa eller lokala kollektivavtalen ska ges möjligheten att användas under förutsättning att det i det enskilda fallet är det mest representativa avtalet med för arbetstagaren förmånligaste villkoren. Delar regeringen EU-parlamentets uppfattning att det ska vara den svenska statens roll att peka ut vilka avtal som är mest gynnsamma för arbetstagare? Ett mandat att godkänna en kompromiss i rådet innebär också att man måste ta ställning till parlamentets förslag. Någon analys av förslaget, som antogs så sent som i måndags denna vecka finns naturligtvis inte, men borde inte riksdagen begära en analys av förslaget innan regeringen ges ett ”carte blanche”?
     
  • Läget har nu ytterligare komplicerats genom att kommissionen kommit med ett föreslag till en särskild lagstiftning för vägtransporter, en så kallad ”Lex specialis” till utstationeringsdirektivet. Detta direktiv ska klargöra när och i vilken omfattning chaufförer ska anses utstationerade. Självklart har denna lagstiftning betydelse för hur frågorna om utstationeringsdirektivet blir lösta. Även här saknas utredning om vilka konsekvenser denna lagstiftning skulle få. Det är till och med oklart vilken position regeringen intar.
     

Detta är bara några av de oklarheter och effekter för den svenska arbetsmarknaden som skulle följa av en revidering. Dessa måste utredas och klargöras innan regeringen kan få ett mandat av EU-nämnden att gå vidare.
 

Den svenska modellen innebär att arbetsmarknadens parter har en stor frihet över regelgivningen vad gäller arbets- och anställningsvillkor, både självständigt och som komplettering till lagstiftning. Denna regelgivning sker i runt 600 riksavtal och i uppemot 20.000 lokala kollektivavtalen runt om i landet.
 

Regeringen kan inte påstå att de värnar den svenska modellen och samtidigt acceptera ett förslag som riskerar att underminera den svenska modellen.
 

Christian Ardhe
Sveriges Byggindustriers Brysselkontor